Alla skyller ifrån sig. Alla har sett någon annan sparka.

En pojke är död. En sextonårig pojke har blivit sparkad till döds. Ändå finns det ingen som är skyldig. Ingen av de fyra åtalade pojkarna har erkänt att de har sparkat ihjäl Riccardo Campogiani.
Det är den sista rättegångsdagen vid Svea hovrätt. De åtalade pojkarna sitter på en lång rad framför rättens ledamöter. Efter sex månader har fortfarande ingen erkänt. Ingen har sagt: "Det var jag."
Och det som gått som en röd tråd genom alla förhör är att de åtalade pojkarna har sett någon av de andra sparka. Men de har inte sparkat själva. I alla fall inte på ett sånt sätt, så att Riccardo Campogiani kunde ha dött. En pojke: "Jag såg hur Riccardo försökte resa sig och då sparkade X honom i ansiktet med vänsterfoten. Jag är hundra på att det var i ansiktet. Det såg ut att vara väldigt hårt. Han sparkade med hela foten. Med vristen."
En annan pojke: "Jag såg x sparka Riccardo mellan bröstet och hakan.
Han sparkade honom med sin vänsterfot. En snabb spark och hansparkade honom en gång.
Och så såg jag Y göra en hoppande rörelse på ett ben vid Riccardos huvud. Upp och ned."
En tredje: "Jag såg A göra flera hoppande, stampande rörelser."

Men enligt åklagare Jens Nilsson så har alla fyra pojkar sparkat. Alla har gett Riccardo Campogiani fyra till fem sparkar var. Samtidigt. Sparkar som lämnade märken på Riccardos kropp. 12 skrapmärken, 8 underhudsblödningar, 2 blåmärken och sår på hjässan. Och så den blödande hjärnan. Och när jag sitter där och lyssnar på fenomenet - "han, men inte jag" - så går det inte att låta bli att tänka på skuld, samvete och ansvar. Och då tänker jag inte på vem
som har gjort vad. På vem som är skyldig eller inte.

Jag tänker på pojkarna. Och på vad som händer sen. Om det finns någon professionell hjälp? Om det finns någon där, som kan hjälpa dem att förstå och berätta vad som kanske har hänt. Vad de kanske har varit med om? Att hjälpa dom att reflektera över vad de kanske kunde ha gjort annurlunda. Och hur de ska gå vidare. Hur de ska gå vidare med sina liv. Eller handlar en rättegång alltid om att döva, glömma och förneka. Att tränga bort. Att gå "fri". Till vilket pris då?
"Stå för vad ni har gjort", sa målsägandebiträdet Peter Althin i sin slutplädering. Och han fortsatte: "Ingen av de åtalande har medverkat till att Riccardo är död. Ändå är han död. Ingen har erkänt. Ingen har tagit ansvar."
Och efteråt berättade han att det var nära att han visat en storbild på en Riccardo i rättsalen. En bild av en död Riccardo. Bara för att han ville påminna om vad den här rättegången handlande om. Varför alla var där. Men Althin avstod. Och han avstod för att han visste att Riccardos mamma och syster skulle komma till Bergsgatan
och han var osäker på hur de skulle reagera. Och Peter Althin fattade nog rätt beslut. Riccardos mamma stannade inte länge i rätten. Hon satt bara med ett tag. I en vit tröja och med ett samlat uttryck i ansiktet. Sedan reste hon sig och gick.
Och hon gick med tårar i ögonen. "Tänk med hjärtat" avslutande advokat Peter Althin sin plädering.
"Nej, tänk inte med hjärtat", svarade de fem advokaterna. "Tänk med hjärnan."

Och sedan talade de fem advokaterna om nödvärn och massmedias påverkan. Att de många vittnerna hade "pratat ihop sig". Att de hade varit styrda av lojalitet och vänskapsband, Att deras berättelser hade "färgat av sig" på varann. Och hur bevisnigen hade vittrat sönder när vittnena tog tillbaka, slätade ut och ändrande sina berättelser allt efter resans gång. Advokaterna talade också om brister i polisutredningen. Varför hade advokaterna till exempel inte fått vara med och korsförhöra vid de första inledande förhören? Och de talade om mörkret, hur mörkt det hade varit den där oktoberkvällen. Och kan man verkligen se vad som händer från 68 meters håll?

Leif Silbersky talade om "nödvärn", att hans klient hade försökt skydda sig själv. Och advokat Björn Sandin påpekade att Riccardo, enligt en rättsmedicinsk expert, kunde ha dött av en enda spark. En enda spark. Varför var då fyra pojkar åtalade? Och varför kunde inte åklagaren precisera vilken pojke som hade gjort vad? Varför bunta ihop dem? Var och en har väl rätt att bli bedömd var för sig?
Den 29 april kommer domen om det så kallade Riccardomålet.

norska släkten har talat

Du kan ikke helt friskmeldes fra en kvinne f/or du ikke det hele tatt er nysgjerring på hvem hun holder på å glemme deg med.



Hmpf? Fick ett medelande från syster inatt, hon måste skickat fel..




Phone! / Sandra-Elsiabeth

Somliga växer då aldrig upp och jag är en av dom

kanske för att jag tycker om filmerna
kanske bara för att det är Peter Jöback
kanske för att det är min sångläxa
kanske bara för att jag är omogen

Det är sånt som man aldrig får reda på,
eller sånt som kommer med tiden...

Låt oss våldta och mörda ett barn?

När jag var tio var jag en skaplig bågskytt. På helgerna cyklade jag strandvägen längst ut på Ribban i Malmö för att skjuta prick i ett par timmar.
En tidig lördagsmorgon när jag som vanligt stod ensam på skjutbanan, stannade en bil en bit bort. En propert klädd herre med tidning under armen klev ur.

Han ställde sig och tittade på mig, och trots att han var kanske trettio
meter ifrån mig såg jag tydligt hur han tog fram sitt don, runkade, och
efter uträttat värv gick vidare mot havet.

Jag blev inte rädd - avståndet och det faktum att jag var beväpnad fick mig mest att skaka på huvudet. Men snart kom en gubbe till. Och därefter ännu en. Och alla hade de samma ärende.

Den förmiddagen räknade jag till fyra runkgubbar. Situationen var så absurd att jag skrattade bort det. Det här var före mobiltelefonernas tid och jag hade ingen tanke på att anmäla.
När jag tänker tillbaka på min uppväxt minna jag ofta ofantligt många de var, äckelgubbarna.
Under varje viadukt, i varje prång, buske och mörk trappuppgång stod en onanist.
Jag fann mig i att det var så och viftade bort dem, trots att jag innerst inne blev illa berörd.
Och de var ju inte farliga, sades det...

Men den blotttande Anders Eklund visade sig vara farlig. När Sverige nu har fått en ny dubbelmördare att skämmas, äcklas och förtvila över, så är det en som ser ut som sinnebilden av en snuskhummer.
En fläskig, rödmosig lastbilschaffis av grismodell, med keps och en burk öl i handen.

- Det är ofattbart. Han som alltid var go´och gla´, säger männen
medan kvinnorna däremot berättar att de vägrade lossa lasten
när det visste attt han var chafför.

Tjejer ryser av obehag och äckel och vittnar om hur Anders Eklund tafsade och snuskade sig.
Då och Då gick han över gränsen och försökte våldta. Idag vet vi att han även mördade.
Tyvärr kommer det alltid att dyka up galna mördare, men de allra flesta av oss kommer aldrig personligen att bli drabbade av sådan tragedi.

Däremot kommer varenda flicka och kvinna - men även pojke och kanske till och med man - att råka ut för en runkpelle som bara väntar på tillfälle att stirra, säga äckliga saker, tafsa och kanske något ännu värre.

Snuskhumrarna i vardagen - dessa ylande, gnidande, frusterande
hundar som man helst av allt vill snöpa - berör oss alla, men vi
låter dem hållas och skyller på grabbigt rå jargong eller manar att
"han har alltid varit sådan".

Problemet är just alla som låter anusket passera, som flinar åt sexskämten, dunkar i ryggen och bjuder på en öl till.
Alla som sanktionerar ett pissigt beteende och upprätthåller en "höhö-kultur".
Att sitta och tokrunka till porr eller vifta med tasken offentligt har ingenting med sex att göra. Det är bara ett sätt att lätta på ångesten. Ett rop på hjälp.

Alla som har en vän, bekant, arbetskamrat, bror eller kanske till och med pojkvän med snusktendenser - se till att han får gå och prata med någon.
Får han dig att känna dig illa till mods - anmäl honom.
Kan kräken inte ta ansvar för sina liv får någon i deras närhet göra det åt dem.
Vi ska inte pusta ut bara för att den blottande mördaren nu är fast, utan aktivt vägra acceptera vardagssnusket,
En nolltolerans mot alla Anders Eklund light, vare sig de ser ut som svettiga galtar eller snygga och iförda slips och kostym. Annars gör vi oss medskyldiga till varenda sexövergrepp som begås.
Ja, till och med tioåriga Englas död.




Phone! / Sandra-Elisabeth

Tyskland

Hej Tyskland 13/4-17/4!