Visst finns det dagar som jag kan vara snäll och låtsas som förut och visst finns det dagar som det kan göra ont att se dig ramla häromkring. Det fanns en kärlek men den har brunnit ut, du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut.
Du säger att du minns och att det känns som igår men det var för länge sen för att ens komma ihåg. Och jag som trodde jag var kvar, jag har börjat på nytt. Det vet jag när jag ser dig, vart har du tagit vägen?

Jag gav upp för länge sen.

Du är kvar med samma folk, lever kvar i samma damm och du går i samma kläder. Du blir glad av samma rus, som en lögn i vackert väder i ett övergivet hus.
Det är att leka med eld när du drar upp det här igen. För du ser i mina ögon att jag försvann för länge sen. Det finns ingen att behaga, inget att förklara. Det finns inget att försvara, jag gav upp för länge sen.

Jag gav upp för länge sen...

.

Jag skulle vilja förföra mitt liv med mina drömmar...

Rasmus, Sandra, Emeli, Isac

Syskon, vänskap, kärlek, bråk och alltid där

Tvivel, vänskap, kärlek och massa Melissa Horn

Jag vill skriva från djupet av mig själv ikväll. Jag vill skriva något riktigt, riktigt djupt. Men det ända som kommer i mitt huvud är Melissa Horn, kvinnan som sätter mina känslor och ord i melodi. Ta hennes låt "Hanna" som får beskriva mitt alterego. Som egentligen nog är hennes alterego i sången, musiken och texterna. Så lätt att sätta ett annat namn på ens egna känslor. Kanske skulle jag försöka mig på det själv, jag har känslorna och texterna. Det är bara musiken kvar. Musiken som jag älskar. Jag ska nog ändå låta det vara orört, inte fösöka mig på något jag inte är kapabel till att hålla ända ut till målinjen. Hennes "sen en tid tillbaka" fick mig att sätta känslan jag sökt så länge på plats. Sen ungefär förra sommaren har jag känt mig osäker, otillräcklig, kämpat för att överleva, för att passa in. Sen en tid tillbaka har jag mått halvt men äntligen börjar jag för första gången känna mig en gnutta hel. Och det är ingenting, ingenting jag är beredd på att ge upp i första taget. "Vår sista dans" satte alla mina förhoppningar och alla mina längtningar på dig, på mig, om oss i spillror. Trots att ingenting gick rätt, allting gick faktiskt fel mellan oss, så insåg jag med den här att jag har tagit steget ut ur vår sista dans. Det togs för länge sen egentligen. Det är min rygg som har varit rak som en fura och att jag mått som en förpestad bäver som gjort mig svag nog att inte kunna svälja stoltheten att alla andra hade rätt till slut när allting kom omkring. Duetten med Winnerbäck "som jag hade dig förut" satte punkt på allt. Satte punkt och fick mig att börja om. Börja om med allt. Men den lyckades väcka mina småförhoppningar om dig i små doser. Det där med att "Jag försöker träffa andra men det är inte så lätt. Jag har försökt att tänka bort dig på alla sätt. Det är dags att lägga på men att stanna känns så rätt. Och jag vill ha dig nu som jag hade dig förrut". Jag kände en förhoppning, en längtan att ge det hela en ny chans - från rätt början. Och inte en ny chans till ett förhållande utan en vänskap. En fin vänskap med många skratt, leenden, galenskaper, flum, tårar, brustna hjärtan och en massa ovetande. Ge mig det, ge oss det så kan ingenting, jag säger ingenting få oss att gå under för då har vi alltid varandra på ett eller annat sätt. Ge oss det och vi blir odödliga...