Man måste vara lite galen för att komma på att borra i någons skalle. Men människor har alltid varit säkra på sig själva. Vi kan vara säkra på våra saker, vi kan våra saker, och annars låtsas vi bara. Vi stegar in på okänd mark, sätter ner en flagga och kör med folk. Det är uppfriskande och hemskt. Vi vill tro att vi är orädda. Nyfikna på okänd mark och nya upplevelser. Men vi är alltid vettskrämda. Vi kanske vill bli skrämda? En del ser skräckfilm - vi tröstar oss med det förbjudna. Vi dyker ner i mörka vatten. Och egentligen vill vi väl bara höra om sånt. Över ett glas, med en vän, under en stund. Det är trist när allt gått bra. Men en skräll är nåt att prata om! Man får ha tålamod. Har jag någonsin känt för någon vid alldeles fel tillfälle? Kärlek är bara kärlek. Man måste ha tålamod.
"Det är någonting speciellt med tåg. Det viktiga är inte vart man ska någonstans utan att man åker med..."

Have yourself a merry little christmas

Det är egentligen inte en hemlighet, eller ett avslöjande, utan en dimma. Tjock, i små ringlande moln omger den förnuftet och krossar symboliken. Nakna skelett som vill bli bekräftade, det är ingen idé att dölja det under kläder längre. Alla vet, ändå finns det ingen som står för det.
Världen tar en vänding i en helt annan riktning utan att förvarna.

Tänkvärt

Det kommer en morgondag imorgon också. Det är ingen anledning att förhatsa sig och slita ut sig, man ska inte göra slut på allt idag. Imorgon är åter en dag, ingen anldening att förtvivla. Imorgon är idag igår. Stundens fröjd varar inte länge. Imorgon är en skälm, då är det kanske försent.

Det kan vara svårt att inse meningen med det som sker -
när det sker. Man kanske kan känna en mening, men först efteråt kan man förstå varför det skedde. Det är bara du som kan veta vem du är och vad du behöver. Lägg mindre vikt vid andra människors begränsade syn på dig. Kliv utanför ramarna och ge dig frihet att växa som människa. Bli närvarande i livet. Livet består egentligen av en enda lång rad av ögonblick. Om vi inte är närvarande går vi miste om själva livet. Även om du gör stora misstag, om du har fel i det mesta, så kommer livet ändå att bli ett fantastiskt äventyr. Du kan lägga dig på kvällen i den trygga förvisningen om att du givit allt och att din insats betydde nåt, och varje dag vakna och se fram emot ett liv som är precis så vackert och spännande som du någonsin hade kunnat drömma om. Och vet du vad? Om du följer ditt hjärtas röst och använder ditt huvud, så kan du aldrig ha fel.
Men du sårar. Gång på gång gör du, så att jag faller. Att du aldrig förstår. Kommer aldrig att förstå. Aldrig...

Mina kommentarer, mitt beteende...

Det har inte varit mina bästa ögonblick med dig.
Du visste att jag tyckte om dig.
Jag kanske bara skulle ha påmint dig om det.
Och mer hade jag inte kunnat gjort.

Jag vaknade med huvudvärk och hade en sten i mitt bröst.
För det som kändes jobbigt känns nu dubbelt så svårt.
Hur illa betedde jag mig igår. Jag vill härifrån. Jag faller mot marken med en bakläxa fylld med ångest. Jag säger samma sak om och om igen. Jag ska aldrig mer göra så att jag känner såhär. Tillslut när jag orkar ta mig upp får jag en chock över hur hård verkligheten är. Jag lär mig aldrig av mina misstag så hur jag då kunna lära andra. Varför går jag alltid över gränsen, min hjärna den står bredvid när det händer. Jag måste be om förlåt. Alla ledtrådar säger "förändra dig nu". Jag försöker att tänka på annat. Fast det som inte dödar en, sägs att man blir starkare av. Jag måste att börja göra smartare val här i livet. Ångesten börjar släppa.

”Om jag tappar fästet och trillar ner ska jag klättra upp igen. Vi tittar upp ner, överallt. Jag sa: Upp ner och överallt över allt”

Jag faller. Mer och mer. Jag måste ställa mig upp igen, återfå balansen och ställa mig upp. Jag är ingen ond människa. Jag vet att jag är skurken i din version, men jag är ingen ond människa. Vem är jag för dig, varför väljer du mig. Eller jag kanske har missuppfattat det hela. Du kanske inte alls är min som jag har trott, som jag tror. Jag tror på dig. Ge mig bara något att gå på. Vad som helst. Allt man kan göra är att gå framåt och skapa nya minnen istället. Kyssa nya människor för att komma över rädslor. Ibland om man har tur, blir de gamla människorna som nya igen. Allt blir tydligt. Man kan tänka sig hur framtiden ser ut.

Life is not about how far
you get, or how long it takes.

Its about what you did, with the time you had

Att åka på turné är som att vara i ett enda långt kokainrus. Du är kung över alla, kung varje dag. Du gör inget vetigt. Du sitter bara på flygplan.

Att vara popstjärna handlar om att fly från verkligheten.

För att det här ger mig känslan tillbaka

Five hundrend twenty five thousand
six hundred minutes
How do you measure, measure a year

Ändra perspektiv!

Det forskas nästan inte alls i vad det innebär att vara frisk och hur man uppnår god hälsa. All forskning är fokuserad på sjukdomar och hur man undviker, lindrar eller botar dem. Hur skulle det vara om vi ändrade perspektivet och gav människor redskap för att stärka det friska och därigenom undvika att bli sjuka?

Jk

"Jag tänker därför finns jag" - René Descartes.

Jasså, bevisligen? Teoretiskt, logiskt.
Du tänker och därmed finns du.
Så låt oss klargöra den möjligheten att sluta med tänkandet,
för tänkandets skull. Finns du fortfarande om du endast använder reptilhjärnan och är det då ett kvalificerat, innehållsrikt liv du lever.
Andra böjningar på det där citat har gjorts, bla. " jag bryr mig, därmed finns jag." Bryr sig om vad? Medmänniskor, makt eller tidsfördriv?
allting snurrar som ett brinnande klot. I små färgglada cirklar lämnar det en flammande svans efter sig. "Jag brinner, därmed finns jag."
Ta tag i luften, sväva ovanför det konkreta och försök svälja din stolthet.
"Därmed finns du."

Glupskhet i kombination med girgighet får mig att sluka världen. Förgörande, förstörande och möjligen befriande.

Hela situationen är bisarr, det är tametusan omöjligt ♥

För att jag saknar dig.
Jag saknar dig så att det gör ont...

I ett dimmigt Picasso perspektiv

Jag tror att folk stör sig på att jag plats och för att
jag säger vad jag tycker. Jag är inte så lagom.
Att vara kvinna och ta plats är ingen bra kombination.

en helt vanlig söndag

söndagsfilosofin:
varför är jag så stressad?
varför får jag inte ro?
varför gör jag tusen saker och inget på samma gång?
fast då slipper man tänka.

jag vill nog inte ens ha ro.

och just nu känner jag bara för att stå och dricka te bredvid dig.
bara stå där helt tysta.
och du skulle först tänka att du ville gå. som alltid.
men så skulle du stå kvar.
och vi skulle stå där och dricka varmt te i pappersmuggar.
bara stå där helt tysta. nakna.

Två och en halv män i samma bisarra situation?

Vad gör jag? Frenetiskt försöker jag tänka att jag gjorde rätt. Hur kan man inleda någonting nytt när man har det mest fantastiska kvar? Hur kan man börja inleda någonting som man inte är kapabel till att stå upp för ända ut till mållinjen? Jag ville inte ha något nytt. Jag fick en fin relation och en lögn, rejäl lögn. Och jag försökte som att låtsas att allt var bra men lögnen och verkligheten kom ikapp och slog ett hårt slag i nacken. Jag föll omkull och reste mig som en mer än arg Sandra. Jag hade blivit sviken, igen. Det var minst lika bra att sätta punkt där och då.

En glasruta. Det är vad man skulle kunna likna hela våran relation vi byggt upp på. En klar glasruta. Men just då när det hela kom fram och allt blev klart blev glasrutan smutsig. Och jag vet inte om det finns varken kraft eller ork från min sida att rengöra den. Så det hänger på dig. Jag vet att jag satte min gräns - noll tolerans med att du skulle höra av dig men liksom varför inte? Jag är inte bra på det här och jag har gjort det igen. Jag skyller inte på någon för jag vet att det hela är mitt fel. Det är sant. Men sen är det ju så också att hela världen är underbar när man är korkad, dum och glad.

Jag trodde du var annorlunda men jag hade kanske fel?

Sätter ord på mina känslor

Pssst! SuperSandra håller på att förlora sina allra sista krafter.

Vem ska nu rädda världen?

Jag tänker inget säga. Jag dömer ingen

När man är ung tror man att man är osårbar.

Det är som att vara oövervinnerlig.
Man har hela livet framför sig och man
har stora planer. Stora planer...
Man vill hitta sin själsfrände. En person som gör en komplett.
Men när man blir äldre inser man att det inte är så lätt.
Det är nog först i slutet av livet man
inser att ens planer bara var planer.
När man blickar tillbaka i stället för framåt...
...vill man tro att man gjorde det mesta av livet.
Man vill tro att man lämnar något bra efter sig.
Man vill att det ska ha spelat nån roll.

Sanningen kommer alltid fram. Det är rena naturlagen.
Och sanningen kan göra en fri. Eller förstöra allt man kämpat för.
Ibland kommer sanningen fram fast man inte ens vill det.
Och ibland behöver man inte säga någonting alls.
Den hörs fortfarande högt och klart.
Men ibland blir man inte fri av sanningen - Tvärtom.

Allt man kan göra är att gå framåt och skapa nya minnen istället.
Kyssa nya människor för att komma över rädslor.
Ibland om man har tur, blir de gamla människorna som nya igen.
Allt blir tydligt. Man kan tänka sig hur framtiden ser ut.
Tills det förflutna hinner ikapp och knockar omkull en...

Adam Brody, mannen i mitt liv

We're caught in a trap. I can't walk out.

And we can't build our dreams, on suspicious minds

Och vem hade trott att jag skulle sakna han?

Hej syster‏
Från:	Rasmus Persson (rasmus-persson@hotmail.com)
	Du vet kanske inte vem den här avsändaren är.Markera som säker|Markera som osäker
Skickat:	den 26 oktober 2008 16:43:38
Till:	sandrapersson_@hotmail.com

Jag åker till pappa i morgon den 27:e oktober. Hoppas du haft en underbar
fødelsedag, ledsen att jag inte ær hemma. Vet inte nær jag kommer hem,
men ring nær ni vill. Har ingen møjlighet att skriva tillbaka, så bry dig inte
om att svara. Slut på pengar på halebop och telenor med, så har ingen
møjlighet att svara eller ringa. 
Skøt om er. Puss

Han är världens bästa bror. Jo, jag lovar...

Också äntligen blev jag 18!

Så blir det inte. För jag är inte färdig än.

Han skulle bli så arg, om jag bara gav upp.

well i never saw i coming, i should have leaved you along, long time ago.

Laws of

P älskade utmaningen på fältet. Han hade aldrig tvekat att åta sig de farligaste spionjobben, och alltid klarat sig helskinnad när han utförde vad den brittiska underrättelsetjänsten krävde av honom. Några samvetskval kände han aldrig. han trodde på vad han gjorde och drivfjärden var patriotism.
Desto större blir hans bitterhet när han plötsligt blir avporletterad. Det kalla kriget är över och det finns inte längre något behov av gamla sprioner. Men P kan inte tänka sig ett liv i stillhet. Han beslutar sig för att samla de bästa av sina gelikar och göra dem till marionetter - dockor - i ett helt annat spel. Ett spel med stora pengar i potten. Hotell Dockskåpet en anrik herrgård i Sutfl'ock, blir den perfekta täckmanteln för verksamheten. Tills Rosa Bennet, Sandra - en ung diplomat med uppgift i att syna P i sömmarna, checkar in på hotellet.

Vi hade ingen stor romans på gång. Vi var bara vänner.
Inte sant? Och jag har undrat om du kanske en dag kunde bli mer än så.
Jag gillar dig men skulle inte bli knäckt om du tex flyttar från stan.

-Jag vill skiljas från dig, aldrig ha något mer med dig att göra!
Det var en olyckshändelse att börja träffa dig. Jag svär.
Och jag tror inte på dig när du säger att du har glömt mig.
-Så du vill skiljas?
-Ja!
-Ett missöde som blev till några fler mellan oss och du ger upp, vi ger upp.
-Använd inte din livsfilosofi som en moralisk slagpåse!
- Du vill inte riskera din karriär, ditt rykte, din frihet att att få vara fri. Träffa andra, slippa ta hand om någon, inte lova saker och känna krav på att du måste hålla dom. Inte sant? Och jag kan låta dig vara, känslomässigt. Men jag tror inte på skilsmässa, att ignorera och låtsas som om du inte kommer att finnas när jag ser dig. Kärlek är en svår prövning.
- Du pratar om kärlek och partnerskap så ytligt. Ge upp någon gång!
- Jag vill få dig att förstå att vi pratar om oss själva. Folk som har begått misstag. Vi ser människor varje dag som inte är villig, att kämpa. Det måste man!
- Struntprat!
- Nej det är det inte! Låt mig tala om någonting. Jag var inte med dig bara för att du skulle få känna dig låst, få dig att känna att det var mig du var tvungen att vara med, att du inte skulle få se eller röra någon annan, att jag alltid skulle vilja vara med, att det skulle vara du och jag 24-7 och att du aldrig skulle kunna gå ut med dina vänner för att det var du och jag. För det sket jag fullständigt i. Jag kanske krävde lite för mycket från din sida. Krävde lite för mycket än du var kapabel till att hålla. Krävde lite för mycket upprättelse från dig. För du visste aldrig, aldrig vad det var du och jag hade. Jag är ledsen att göra dig besviken över det men jag skiter i vad du säger för bryr mig om dig.
- Åh!
- Jag går med på "skilsmässa" av en anledning. Jag kanske är gammalmodig, men när man tycker om någon ska man vara osjälvisk nog att gå med på allt han önskar sig. Så vi tar ut skilsmässa.

Ibland funderar jag på att gå med i en sekt,
det kanske är kul. Vad vet jag.

Ett stort jävla minus

Varje dag hoppas vi att få våran upprättning framskjuten.
Vi hör ihop med döden. Vi är fastkedjade som internater.
Vi är fastfängslade med vårat förflutna...

Mr POEJ. Hela världen är så underbar när man är korkad, tom och glad, förlåt mig.

Adrenalinkick, det är vad ilska är för mig. Känslan man har just i den där sekunden, när man släpper alla hämningar och skulle göra vad som helst just då. En helt sjuk känsla, men en helt underbar. Jag vet inte varför jag älskar ilska. Kanske för att det är det enda sättet för mig att verkligen få ut mina känslor, det enda sättet att jag verkligen får vara den där elaka personen vi alla har inom oss. Och just den där sekunden, när allting bara "släpps ut", den sekunden när jag kan göra vad som helst. Det är den sekunden som gör att jag orkar med allt utan att bara falla isär.
Jag kan nog inte sätta ord på saker, för det finns inga ord. Det finns inga ord i hela världshistorian som kan beskriva en människa, beskriva hur mycket en människa verkligen betyder. Alla betyder, det bara är så. Alla betyder verkligen någonting för någon. Folk skulle kunna mörda för just dig. Så är det. Så var stolt över dig själv och var glad för att du är du. För du finns, du betyder och det är viktigt att just du finns. Alla tycker inte inte lika, alla älskar inte alla och det är okej, helt okej. För hur ska annars världen överleva, det är hur mänskligt som helst att hata som att älska. Så varför lär man sig att man ska älska alla, alltid vara sams, alltid be om förlåt? Varför lär vi oss inte att det är mänskligt att fela, mänskligt att hata, mänskligt att man gör fel? Varför? Jag har gjort fel, så fruktansvärt mycket fel. Och jag har sårat, så fruktansvärt mycket. Så mycket att vissa sår, hos vissa människor, har blivit så pass infekterat så jag vet inte om dom någonsin kommer läka igen, dom vet nog inte ens det. Och det finns inte heller några inga ord i världshistorien som kan hjälpa dom att läka deras sår efter hur jag har bettet mig. Hur många förlåt det ens sägs och hur mycket jag ens visar hur fel det var, hur fel jag betedde mig så finns det ingen, ingen anledning att förlåta mig. Och det är det som gör som ondast.

Vissa saker ska jag lära mig den hårda vägen, med en kraftig bakläxa.

Visst finns det dagar som jag kan vara snäll och låtsas som förut och visst finns det dagar som det kan göra ont att se dig ramla häromkring. Det fanns en kärlek men den har brunnit ut, du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut.
Du säger att du minns och att det känns som igår men det var för länge sen för att ens komma ihåg. Och jag som trodde jag var kvar, jag har börjat på nytt. Det vet jag när jag ser dig, vart har du tagit vägen?

Jag gav upp för länge sen.

Du är kvar med samma folk, lever kvar i samma damm och du går i samma kläder. Du blir glad av samma rus, som en lögn i vackert väder i ett övergivet hus.
Det är att leka med eld när du drar upp det här igen. För du ser i mina ögon att jag försvann för länge sen. Det finns ingen att behaga, inget att förklara. Det finns inget att försvara, jag gav upp för länge sen.

Jag gav upp för länge sen...

.

Jag skulle vilja förföra mitt liv med mina drömmar...

Rasmus, Sandra, Emeli, Isac

Syskon, vänskap, kärlek, bråk och alltid där

Tvivel, vänskap, kärlek och massa Melissa Horn

Jag vill skriva från djupet av mig själv ikväll. Jag vill skriva något riktigt, riktigt djupt. Men det ända som kommer i mitt huvud är Melissa Horn, kvinnan som sätter mina känslor och ord i melodi. Ta hennes låt "Hanna" som får beskriva mitt alterego. Som egentligen nog är hennes alterego i sången, musiken och texterna. Så lätt att sätta ett annat namn på ens egna känslor. Kanske skulle jag försöka mig på det själv, jag har känslorna och texterna. Det är bara musiken kvar. Musiken som jag älskar. Jag ska nog ändå låta det vara orört, inte fösöka mig på något jag inte är kapabel till att hålla ända ut till målinjen. Hennes "sen en tid tillbaka" fick mig att sätta känslan jag sökt så länge på plats. Sen ungefär förra sommaren har jag känt mig osäker, otillräcklig, kämpat för att överleva, för att passa in. Sen en tid tillbaka har jag mått halvt men äntligen börjar jag för första gången känna mig en gnutta hel. Och det är ingenting, ingenting jag är beredd på att ge upp i första taget. "Vår sista dans" satte alla mina förhoppningar och alla mina längtningar på dig, på mig, om oss i spillror. Trots att ingenting gick rätt, allting gick faktiskt fel mellan oss, så insåg jag med den här att jag har tagit steget ut ur vår sista dans. Det togs för länge sen egentligen. Det är min rygg som har varit rak som en fura och att jag mått som en förpestad bäver som gjort mig svag nog att inte kunna svälja stoltheten att alla andra hade rätt till slut när allting kom omkring. Duetten med Winnerbäck "som jag hade dig förut" satte punkt på allt. Satte punkt och fick mig att börja om. Börja om med allt. Men den lyckades väcka mina småförhoppningar om dig i små doser. Det där med att "Jag försöker träffa andra men det är inte så lätt. Jag har försökt att tänka bort dig på alla sätt. Det är dags att lägga på men att stanna känns så rätt. Och jag vill ha dig nu som jag hade dig förrut". Jag kände en förhoppning, en längtan att ge det hela en ny chans - från rätt början. Och inte en ny chans till ett förhållande utan en vänskap. En fin vänskap med många skratt, leenden, galenskaper, flum, tårar, brustna hjärtan och en massa ovetande. Ge mig det, ge oss det så kan ingenting, jag säger ingenting få oss att gå under för då har vi alltid varandra på ett eller annat sätt. Ge oss det och vi blir odödliga...

Vi älskar varndra, vi har bara inte haft tid

- Jenny säger:
Nej, men jag tänkte om du ville ha dem snabbt:)
- Jenny säger:
hmm, annars så är jag gärna up for some sunday tea?
Ebba (C) säger:
så är snabbaste sättet imorgon
Ebba (C) säger:
Men liksom Jenny förstår du inte?
- Jenny säger:
Ja, men tror du att vi hinner? Om du slutar där kanske runt fyra och jag ska med tåget kvart över?
- Jenny säger:
förklara
Ebba (C) säger:
Det du inte förstår är hur sårad jag har blivit av dig i sommar. Jag älskar dig ja Jenny, som en av mina allra äldsta, närmaste och käraste vänner. Jag har väntat ett helt sommarlov på att du skulle höra av dig som du lovat så många gånger, nej mer än ett sommarlov och du har inte hört av dig än. Jag vet att du har jobbat, haft det jobbigt och hela balleten men du är inte ensam om det heller. Inte en dag har du varit med mig, hört av dig till mig. Inte en gång av alla du träffade dina andra brudar har du kunnat avvara. Det känns konstigt att säga det men jag skäms över att säga att du är en av mina närmaste vänner och aldrig har hört av dig och bara lovat. Jag har haft överseende för allt med skolan, Thomas och jobbet. Jag har haft överseende över att du faktiskt inte har hört av dig. Men snart fyra månader har gått. Finns jag ens för dig?
- Jenny säger:
ja, och jag vet att du förtjänar mer. Och jag vet att egentligen så förstör jag så jävla mycket, en fin vänskap, ett fint förtroende och slutar upp med att sitta ensam på en parkbänk. Jag vet det. Och de "andra brudarna" skulle med stor risk säga samma sak som du, utom möjligtvis emma som jag pratat en del med, till stor del för att våran familjerelation är lika på många sätt och vis...
- Jenny säger:
men det finns inga ursäkter, och jag skäms, jag skäms för jag inte riktigt vet hur jag ska hantera att du är sjuk, jag skäms att jag är rädd att du ska försvinna och att jag ska veta att jag kunde ha gjort så mycket mer, jag skäms över hur du och Elin tagit hand om mig och nu när jag mår som en infekterad bäver så kan jag inte ens lyfta telefonen.
- Jenny säger:
men framförallt så skäms jag för att jag har behandlat dig som gör, men inte ens hade mage att säga förlåt till dig på ett bättre sätt idag. Jag är känd för att vara dålig på att höra av mig, vilket oftast biter mig i ryggen, vilket oftast är en dålig ursäkt och jag vill bli bättre på det men jag vet inte... Jag hoppas du inte tror att det är för att jag inte älskar dig?
Ebba (C) säger:
Du vet att jag är svag för dig och dina ord. Jag älskar dig, det bara är så. Du och jag sen smått men helt ärligt vill jag inte höra av mig igen och behöva säga att jag vill träffa dig, knarka dig för du har vetat så länge att det är det jag vill. Jag vill skratta med dig igen, gråta kanske, dricka te och äta kladdkaka. Men jag hör vad du säger och jag förstår dig fullt ut. Själv har jag gått under på dom här fyra månaderna, det har till och med startas ett rykte om det men tro det eller ej, hur dålig du än känner dig och hur dåligt du än mår så gör du mig glad och jag känner mig stark. Jag vill ge dig en eloge för det.
Ebba (C) säger:
Men just nu vill jag inget annat än att äta min räkmacka och ha min säng. Så ge byxorna till Jakob, det blir jättebra! :)
Ebba (C) säger:
Sov så gott min vän
Ebba (C) säger:
<3
- Jenny säger:
och du ska veta att även om jag inte hör av mig så inspirerar du mig, att man kan vara så full av energi och gått igenom det du har gjort är något som jag aldrig kommer förstå och något som jag aldrig skulle lyckats med (L)
- Jenny säger:
vi måste träffas, sätt press på mig så ska jag höra av mig.
- Jenny säger:
sov gott du med <3

Juni, Juli, Augusti - För allting verkar lättare då..

Snart rullar systemet igång igen. Men sommarlovet 2008 har varit något speciellt. Det har gett mig "det där" och fått mig att växa ganska många centrimetrar och mognat på mig.
Juni - Jag gjorde allt, ALLT för att få dig. Jag sa det du kanske ville höra, jag gjorde så du skulle få känna vad du ville känna. Det slog mig att det är så här jag betett mig under drygt ett år. - Ett helt jävla år! Jag har syltat in mig i någonting så att jag helt glömt bort vem jag ingentligen var. Nu vet jag. Jag vet att du inte känner mig för du känner din spegelbild, just för att jag gjorde allt för dig även om det blev för mycket, gick snett och det mesta blev en smula galet. Hur som helst så har jag lärt mig en läxa att jag aldrig ska ge upp för mycket av mig själv igen för att få det jag verkligen ville ha.
Juli - Fest, plugg, jobb, fest, plugg, jobb, fest, plugg, jobb. Månaden varvades med en kombination av projektarbetsfest men om slutresultatet kommer bli lyckad är det svårt att veta. Det är även Juli som gav mig båt med ring, bröllop, dop, konsert, vänner, flörtning, förföring, langos, Micke, Elin och även ögonen för kärleken. Det gick fort att glömma det förflutna, dels för att det inte var jag som var med under det året och dels för att jag visste att han inte skulle ersätta saknaden efter att få ha någon.
Augusti - Stockholm, musikal, Åre, pappa, maskerad, fest, barnvakt, extramormor, fosterbarn, graviditet, skolstart. Augusti har redan gett mig mycket men den ska ge mig så mycket mer. En månad fylld med kärlek, riktig kärlek som är velig men inte allt för velig. En månad som om ett år kommer vara något helt annat. På ett annat ställe. Framför kameror.
Sommaren 2008 var verkligen något speciellt, är verkligen något speciellt...

tid på dygnet - 03:01

Jag är i ett sånt där lyckorus
Och det kallas inte kärlek men något åt det hållet
Det är inte bara jag och han. det finns en gemenskap som tillåts med gemensamma vänner att ha kul och umgås med.
Du, jag gillar verkligen dig och det vi gör tillsammans!

BollnäsPride2008

Bögar, flator, hetrosexuella, bisexuella - Tack för ett toppenfixad kväll!
Välkomsdrinkar i härliga färger, trevligt folk, shysst mingel, härlig konsert.

TACK!

Så jävla sant!

ALICE IN VIDEOLAND - RADIOSONG

Nobody's business what I'm
doing with my life, So if I
should feel like wasting it
all that should be alright.
Feelin' sorry for myself was
takin' up my time.
So I thought I'd stay at
home, until I got some kind
of sign

Well, thank god one of the
guys, he got to me. Said, get
your butt here A.S.A.P.
Looked me in the eyes,
Shook his head, Pulled up a
chair and then he said,
Heyyy ya might just wanna,
Sit down when I tell ya this
honey,

I know you've been
dumped and all that shit
But your attitude sucks, you
gotta admit. Get yourself
together I know you,
You rat on me once and I'll
kill you, One more he said,
And you're as good as dead.
guess I have no choice

Tack!

Lång och smal, infektion i halsen, varmt ute, lågt blodtryck = Kollaps

Tack alla som ställde upp!
Tack all Lindexpersonal. Tack ambulansvårdarna. Tack Elin. Tack Micke. Tack Mattias. Tack Mamma. Tack till dig som tog hand om mitt huvud vem du än är. Tack Janssons. Tack all sjukhuspersonal. Tack syrgaset.

Jag smet på Björn på kvällen iallafall trots att jag ska hållas till sängs i 10 dagar, trots att mina ben knappt orkade bära mig. Men jag gjorde det för att jag skulle få det bästa sällskap av det bästa, Kristofer och Elin - lite extra kärlek till er.

Heroinet är du älskling!

Jag läser och vill förstå, jag börjar spela. Jag släpper brickan med våra liv som börjar snurra. Jag skriver ditt brev, brickan snurrar och jag ser ett hjärta. Jag slår numret och jag vill säga, tala om, få dig förstå. Jag slår på pianot, skriker i luren, fäller en tår. 100 saker fladdrar förbi i mitt huvud. Hjärtformen, det stormiga vattnet, den skrivande pennan, röda vinet i det lortiga glaset, den pendlade telefon luren. Jag gråter blod, skriver och slår på pianot, liksom askungen har bara en sko. Jag slår sönder vasen med de två blommorna, våra liv – men det var du som slog det första slaget – ett hårt slag, jag slår lite mer lättsamt. Jag tänder eld på trädet och de fortsatta önskningarna, förhoppningarna med dig, med oss med det.

POFF!

Både du och jag står i lågor. Och du borde njuta, för det är det sista du kommer få se av mig.

Jag tycker om dig..

Komplicerat

- Är du kär i han?
- Näe
- Men du tycker om han?
- Han var ju den man myste med, som man berättade saker för,
det är klart jag saknar han.

-

Vi tror alltid vår första kärlek är den största
och att den sista är den första.
G. J. WHYTE - MELVILLE

Drömtydning

Du är kär i din före detta
Du är åter tillsammans med din före detta och allt känns underbart. När du vaknar undrar du om ni inte borde bli ett par igen, trots att du är nöjd med ditt nuvarande förhållande.

Vad drömmer betyder:
Du är inte kär i din gamla pojkvän, men han betyder fortfarande något för dig. Troligen har du inte riktigt kommit över de drömmar och förhoppningar ni en gång delade.


Vad drömmen vill säga dig:
Drömmen varnar dig för att idealisera kärleken till din före detta. Kanske är du lite skeptisk till ditt nya förhållande, men kom ihåg att inga relationer är perfekta.

10 things I hate about you

Som ett bankomatkort. Jag skulle likna hela situationen som ett borttappat bankomatkort. När du går för att se om pengarna finns kvar får du en minneslapp med siffror som bildar en tia. Minneslappen påminner om vilken idiot du var kvällen innan som slarvade iväg med kortet. Hur mycket du än önskar att det var fyra nollor till bakom ettan så vet du att det aldrig kommer hända. Gjort är gjort, så som du betett dig tidigare går inte göra någonting åt. Och det är bara att acceptera läget som det är annars kommer ilskan äta upp dig inifrån. Det är väldigt patetiskt att jämföra det verkliga livet med ett borttappat bankomatkort som man önskar man hade kvar. Men det är just det jag är, patetisk.


The ice are getting thinner..

Alla skyller ifrån sig. Alla har sett någon annan sparka.

En pojke är död. En sextonårig pojke har blivit sparkad till döds. Ändå finns det ingen som är skyldig. Ingen av de fyra åtalade pojkarna har erkänt att de har sparkat ihjäl Riccardo Campogiani.
Det är den sista rättegångsdagen vid Svea hovrätt. De åtalade pojkarna sitter på en lång rad framför rättens ledamöter. Efter sex månader har fortfarande ingen erkänt. Ingen har sagt: "Det var jag."
Och det som gått som en röd tråd genom alla förhör är att de åtalade pojkarna har sett någon av de andra sparka. Men de har inte sparkat själva. I alla fall inte på ett sånt sätt, så att Riccardo Campogiani kunde ha dött. En pojke: "Jag såg hur Riccardo försökte resa sig och då sparkade X honom i ansiktet med vänsterfoten. Jag är hundra på att det var i ansiktet. Det såg ut att vara väldigt hårt. Han sparkade med hela foten. Med vristen."
En annan pojke: "Jag såg x sparka Riccardo mellan bröstet och hakan.
Han sparkade honom med sin vänsterfot. En snabb spark och hansparkade honom en gång.
Och så såg jag Y göra en hoppande rörelse på ett ben vid Riccardos huvud. Upp och ned."
En tredje: "Jag såg A göra flera hoppande, stampande rörelser."

Men enligt åklagare Jens Nilsson så har alla fyra pojkar sparkat. Alla har gett Riccardo Campogiani fyra till fem sparkar var. Samtidigt. Sparkar som lämnade märken på Riccardos kropp. 12 skrapmärken, 8 underhudsblödningar, 2 blåmärken och sår på hjässan. Och så den blödande hjärnan. Och när jag sitter där och lyssnar på fenomenet - "han, men inte jag" - så går det inte att låta bli att tänka på skuld, samvete och ansvar. Och då tänker jag inte på vem
som har gjort vad. På vem som är skyldig eller inte.

Jag tänker på pojkarna. Och på vad som händer sen. Om det finns någon professionell hjälp? Om det finns någon där, som kan hjälpa dem att förstå och berätta vad som kanske har hänt. Vad de kanske har varit med om? Att hjälpa dom att reflektera över vad de kanske kunde ha gjort annurlunda. Och hur de ska gå vidare. Hur de ska gå vidare med sina liv. Eller handlar en rättegång alltid om att döva, glömma och förneka. Att tränga bort. Att gå "fri". Till vilket pris då?
"Stå för vad ni har gjort", sa målsägandebiträdet Peter Althin i sin slutplädering. Och han fortsatte: "Ingen av de åtalande har medverkat till att Riccardo är död. Ändå är han död. Ingen har erkänt. Ingen har tagit ansvar."
Och efteråt berättade han att det var nära att han visat en storbild på en Riccardo i rättsalen. En bild av en död Riccardo. Bara för att han ville påminna om vad den här rättegången handlande om. Varför alla var där. Men Althin avstod. Och han avstod för att han visste att Riccardos mamma och syster skulle komma till Bergsgatan
och han var osäker på hur de skulle reagera. Och Peter Althin fattade nog rätt beslut. Riccardos mamma stannade inte länge i rätten. Hon satt bara med ett tag. I en vit tröja och med ett samlat uttryck i ansiktet. Sedan reste hon sig och gick.
Och hon gick med tårar i ögonen. "Tänk med hjärtat" avslutande advokat Peter Althin sin plädering.
"Nej, tänk inte med hjärtat", svarade de fem advokaterna. "Tänk med hjärnan."

Och sedan talade de fem advokaterna om nödvärn och massmedias påverkan. Att de många vittnerna hade "pratat ihop sig". Att de hade varit styrda av lojalitet och vänskapsband, Att deras berättelser hade "färgat av sig" på varann. Och hur bevisnigen hade vittrat sönder när vittnena tog tillbaka, slätade ut och ändrande sina berättelser allt efter resans gång. Advokaterna talade också om brister i polisutredningen. Varför hade advokaterna till exempel inte fått vara med och korsförhöra vid de första inledande förhören? Och de talade om mörkret, hur mörkt det hade varit den där oktoberkvällen. Och kan man verkligen se vad som händer från 68 meters håll?

Leif Silbersky talade om "nödvärn", att hans klient hade försökt skydda sig själv. Och advokat Björn Sandin påpekade att Riccardo, enligt en rättsmedicinsk expert, kunde ha dött av en enda spark. En enda spark. Varför var då fyra pojkar åtalade? Och varför kunde inte åklagaren precisera vilken pojke som hade gjort vad? Varför bunta ihop dem? Var och en har väl rätt att bli bedömd var för sig?
Den 29 april kommer domen om det så kallade Riccardomålet.

norska släkten har talat

Du kan ikke helt friskmeldes fra en kvinne f/or du ikke det hele tatt er nysgjerring på hvem hun holder på å glemme deg med.



Hmpf? Fick ett medelande från syster inatt, hon måste skickat fel..




Phone! / Sandra-Elsiabeth

Somliga växer då aldrig upp och jag är en av dom

kanske för att jag tycker om filmerna
kanske bara för att det är Peter Jöback
kanske för att det är min sångläxa
kanske bara för att jag är omogen

Det är sånt som man aldrig får reda på,
eller sånt som kommer med tiden...

Låt oss våldta och mörda ett barn?

När jag var tio var jag en skaplig bågskytt. På helgerna cyklade jag strandvägen längst ut på Ribban i Malmö för att skjuta prick i ett par timmar.
En tidig lördagsmorgon när jag som vanligt stod ensam på skjutbanan, stannade en bil en bit bort. En propert klädd herre med tidning under armen klev ur.

Han ställde sig och tittade på mig, och trots att han var kanske trettio
meter ifrån mig såg jag tydligt hur han tog fram sitt don, runkade, och
efter uträttat värv gick vidare mot havet.

Jag blev inte rädd - avståndet och det faktum att jag var beväpnad fick mig mest att skaka på huvudet. Men snart kom en gubbe till. Och därefter ännu en. Och alla hade de samma ärende.

Den förmiddagen räknade jag till fyra runkgubbar. Situationen var så absurd att jag skrattade bort det. Det här var före mobiltelefonernas tid och jag hade ingen tanke på att anmäla.
När jag tänker tillbaka på min uppväxt minna jag ofta ofantligt många de var, äckelgubbarna.
Under varje viadukt, i varje prång, buske och mörk trappuppgång stod en onanist.
Jag fann mig i att det var så och viftade bort dem, trots att jag innerst inne blev illa berörd.
Och de var ju inte farliga, sades det...

Men den blotttande Anders Eklund visade sig vara farlig. När Sverige nu har fått en ny dubbelmördare att skämmas, äcklas och förtvila över, så är det en som ser ut som sinnebilden av en snuskhummer.
En fläskig, rödmosig lastbilschaffis av grismodell, med keps och en burk öl i handen.

- Det är ofattbart. Han som alltid var go´och gla´, säger männen
medan kvinnorna däremot berättar att de vägrade lossa lasten
när det visste attt han var chafför.

Tjejer ryser av obehag och äckel och vittnar om hur Anders Eklund tafsade och snuskade sig.
Då och Då gick han över gränsen och försökte våldta. Idag vet vi att han även mördade.
Tyvärr kommer det alltid att dyka up galna mördare, men de allra flesta av oss kommer aldrig personligen att bli drabbade av sådan tragedi.

Däremot kommer varenda flicka och kvinna - men även pojke och kanske till och med man - att råka ut för en runkpelle som bara väntar på tillfälle att stirra, säga äckliga saker, tafsa och kanske något ännu värre.

Snuskhumrarna i vardagen - dessa ylande, gnidande, frusterande
hundar som man helst av allt vill snöpa - berör oss alla, men vi
låter dem hållas och skyller på grabbigt rå jargong eller manar att
"han har alltid varit sådan".

Problemet är just alla som låter anusket passera, som flinar åt sexskämten, dunkar i ryggen och bjuder på en öl till.
Alla som sanktionerar ett pissigt beteende och upprätthåller en "höhö-kultur".
Att sitta och tokrunka till porr eller vifta med tasken offentligt har ingenting med sex att göra. Det är bara ett sätt att lätta på ångesten. Ett rop på hjälp.

Alla som har en vän, bekant, arbetskamrat, bror eller kanske till och med pojkvän med snusktendenser - se till att han får gå och prata med någon.
Får han dig att känna dig illa till mods - anmäl honom.
Kan kräken inte ta ansvar för sina liv får någon i deras närhet göra det åt dem.
Vi ska inte pusta ut bara för att den blottande mördaren nu är fast, utan aktivt vägra acceptera vardagssnusket,
En nolltolerans mot alla Anders Eklund light, vare sig de ser ut som svettiga galtar eller snygga och iförda slips och kostym. Annars gör vi oss medskyldiga till varenda sexövergrepp som begås.
Ja, till och med tioåriga Englas död.




Phone! / Sandra-Elisabeth

Tyskland

Hej Tyskland 13/4-17/4!

Eme, Emsan, Emeli . 3 år!

GRATTIS ÄLSKADE LILLASYSTER!
Jag älskar dig! / Storasyster

PPP - Perssons Pack Påskfixar

Phone! / Sandra-Elisabeth

Ni

Bilden må vara skabbig men veckan och sällskapet var allt för bra för att glömmas bort.

Jag känner lite nostalgi, jag känner lite, - ta mig tillbaka..

Var med mig?

VAR MED MIG IKVÄLL PUFFEN?

Annars blir jag sur..

Puss! :)

Ett helvete likt himmlen!

Det finns mycket saker man tänker på och funderar på att göra.
Som en hand, att bara tänka jag borde flytta handen så jag ligger bekvämare.
Men så finns det en ytterligare individ som handen håller om och om handen skulle flyttas, då skulle den göra det obekvämt för den andra.
Så den enda frågan som fanns var - Varför ska du flytta handen?

Likt första gången man ska träffa någon, man tänker mer än vad man pratar.
Speciellt om det blir en frontalkrock precis när bildörren smällt igenom framför den ena och bakom den andra.

F R O N T A L K R O C K

Så vad gör man?

Man skrattar och försöker slåss mot den där tysta konversationen.

Ibland lyckas man, ibland INTE...

Men det kan ju bli bra ändå. Det blev ju trots allt bra ändå!

Men aldrig tillräckligt bra..

Men bra är ju inte dåligt! Hur är det filmordspråket säger? "Gråt inte för det är över, le för att det hände".

Typiskt amerikanska klassiska romantiska komedier...

En sån ska jag spela in när min dag kommer. Jag ska vara hon och Adam Brody ska vara han!

Det blir bra, allt blir bra. Det är någon mening med allt.

Världen ska tas med storm och jag är på god väg!

Puffen, du är saknad men älskling jag står upp ändå.

Du rubbade min värld, min existens en gång men då tog du min hand och

hjälpte mig stå.

Du fällde mig en gång också eller jag fällde dig och du drog med mig i fallet.

Men vi kom vidare. Vi kom över det vi en gång hade.

Phone! / Sandra-Elisabeth Persson

Sammanfattningen:

Det var mycket man ville säga och göra.

Göra om och glömma bort.

Men gjort är gjort!
Mycket snack och liten verkstad, allt
blir för denna blyghet.
Jag ångrar men älskar!

*POFF*
mitt hjärta gick söder..