Jag läser och vill förstå, jag börjar spela. Jag släpper brickan med våra liv som börjar snurra. Jag skriver ditt brev, brickan snurrar och jag ser ett hjärta. Jag slår numret och jag vill säga, tala om, få dig förstå. Jag slår på pianot, skriker i luren, fäller en tår. 100 saker fladdrar förbi i mitt huvud. Hjärtformen, det stormiga vattnet, den skrivande pennan, röda vinet i det lortiga glaset, den pendlade telefon luren. Jag gråter blod, skriver och slår på pianot, liksom askungen har bara en sko. Jag slår sönder vasen med de två blommorna, våra liv – men det var du som slog det första slaget – ett hårt slag, jag slår lite mer lättsamt. Jag tänder eld på trädet och de fortsatta önskningarna, förhoppningarna med dig, med oss med det.
POFF!
Både du och jag står i lågor. Och du borde njuta, för det är det sista du kommer få se av mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar